I'm Karl, it spells with K

Jag har fått besök! Under två kvällar för ett par veckor sen kom tre fina svenskor och hälsade på. Och det är ju sällsynt. Det var faktiskt himla kul, vi drack öl den ena kvällen och vin den andra. Variation är viktigt. Jag underskattade känslan av att umgås med folk från Västerås, det kändes så familjärt, så härligt. Det var nästan som att vara hemma igen. Men sedan lämnade de mig vind för våg och magin var bruten. Jag är kvar som en ledbruten soldat efter för mycket spänning i skyttegroparna. Jag vandrar nerför en sluttning och bärs av vinden i ryggen. Allt är ofattbart och skört. En hund ligger på marken en bit bort och drar alldeles säkert sina sista andetag. Men det är just nu det enda liv jag kan urskilja och jag sjunker ner bredvid den. Ser hur hans bröstkorg sakta rör sig ner, för att ännu långsammare röra sig upp igen. Jag lägger en hand på hans tass, symbolismen i att hålla någon i handen. Ögonen öppnas sakta och han hittar min blick. Och här i världens längsta sekund är vi inte längre hund och människa, vi är väsen. Vi är varelser sammanförda i denna hemskhetens tid. Det är så mycket förståelse i våra blickar att jag blir alldeles överrumplad och fäller en tår. Den fastnar på min kind och blir kvar där. Då händer något som för evigt kommer att följa mig genom livet. Han lyfter sitt huvud med en sista kraftansträngning och slickar tåren från min kind. Sedan somnar han stilla in.

Jag ställer mig upp och ser ut över allt det som är dött. Jag funderar själv på hur långt jag har kvar att leva. Jag vet att han har varit mig nära vid några tillfällen, Döden. Han har tagit mina mått, han har sytt kostymen i det tysta.
Han vet att det snart är dags. Dags att vika in hovarna.

Skadad in i själen av alla lik jag har snubblat över, alla tomma ögon jag har sett, alla brustna liv. Jag känner mig lite som Marcus Aurelius i Gladiator, han som plötsligt inser vilket psykopatisk tyrann han har varit. Han upptäcker inte sitt tunnelseende förrän det är för sent.

Jaha. Nehe. Hur hamnade jag här? Oklart. Men där har ni nåt att läsa åtminstone!

Jag blev för någon månad sen haffad ute på stan och tillfrågades sedan om jag ville ställa upp på en plåtning för en klädaffär.
Det tyckte jag lät himla intressant så jag tackade ja på stående fot och slussades ut en bit utanför Wellington tillsammans med tre tjejer och tre andra killar.

Uppe på en kulle smällde en fotograf av en jäkla massa fotografier men han verkade inte så nöjd med min prestation. Tog kanske 6-7 bilder på sin höjd och verkade trött på dåliga "modeller". Jag såg inte detta som något jättelyckat även om det var kul att göra en lite annorlunda grej. Och jag fick till och med betalt för det. 600:- skattat och klart, och dessutom en fin lunch!

Döm om min förvåning när jag tidigare idag vandrade längs en gata i Wellington och hittade denna bild i butiken som fotade mig! Kul va?!

Ja, jag är hemskt ledsen för att jag inte har lyckats tillfredsställa er läslust på sistone. För det är väl det som är min funktion, inte sant?!

Det är ju mitt fel att jag har varit utomlands i ett mycket invecklat land i femton dagar. Och som i alla invecklade länder är internet och dator inte så lätta att få tag i, allra minst i kombination. Men det är förmodligen mitt fel det också, att jag reste till ett sånt land.

Tacka vet jag Gud för att jag är uppväxt i Sverige, ett riktigt u-land.

Till råga på alla dessa missförstånd har jag också insjuknat i en feberfrossa som är ungefär lika härlig som att bli förföljd av 29 jävligt ilskna bin efter att ha ramlat huvudstupa ner i honung.

Amanda hälsade på mig idag, ja, på min dödsbädd alltså. Hon var mig väldigt till lags och hade med sig en vit lilja som jag vill att ni andra också styr upp om ni orkar infinna er på min begravning. Men det kanske ni inte gör, ni kanske anser att sådant bestyr är sådär typiskt döjobbigt.

Jag tar med er på en rekapitulation av min resa om jag lyckas överleva detta. Annars är det väl tack och bock nu, inte sant? Ja. Hej då, då.