I'm Karl, it spells with K

Jag har sakta men säkert etablerat mig i Nya Zeeländsk civilisation. För närvarande jobbar jag hårt med att efterapa deras dialekt. Det går väl sådär får man säga.

Likväl har jag tagit många steg i trappan som kallas integration. Jag äter Nya Zeeländsk ost, dricker Nya Zeeländskt vin och öl, umgås nästan uteslutande med Nya Zeeländare, hmm, eh.. jag har hakat på den Nya Zeeländska dryckeskulturen. Dricka vin på måndag? -Ja, tack! Dricka öl på onsdag, gå till sängs 01.30 och upp och jobba dagen efter? -Varför inte. 

Inga konstigheter.

Inför medicinska undersökningar är det ju kutym att fylla i en blankett med uppgifter om person och hälsa. Och ni vet den här sektionen, den som omfattar alkoholintag på denna blankett? Om jag skulle fylla i en sådan blankett nu skulle jag ljuga som en blådåre. Blådåre.

Ja, fyfan, mitt veckointag är helt klart frapperande. Med svenska mått mätt alltså.

Här är det inte frappant, jag är bara en i mängden. Integration, så heter det.

Har slutligen gett upp mitt tysta krig mot Spotify. Nya Zeeland har inte revolutionerats av detta fantastiska program och då har nån liten djävul bestämt att jag inte kan använda tjänsten när jag bor här om jag inte har premium-prenumeration.

Vad är det för idioti? Jag firar tre månaders residens idag och har således uppgraderat mig så att jag kan använda skiten. För det är ju bra skit.

Jag ansåg mig själv också vara värd någon typ av unnelse. Unnelse? Hur vänder man på ordet 'unna'? Vi kör unnelse, det är fult och det är lite kul. Varför anser jag mig förtjäna denna unnelse då? Jo, bara för att jag är så himla bra. Jag insåg detta faktum igår eftermiddag när jag avslutade min fjärde vecka som tjänsteman. Min arbetsbörda växte in absurdum på fredagen. Ingen hade någonsin varit med om en så stor hög av arbete.

"ojojoj, Karl, det här kommer att ta hela dagen" sa de. Fast på engelska då. Förstås. Men vid 12.30 var jag redan klar. Jag försatte mig själv i någon sorts trans av djup fokusering och bara körde. Vid 14-tiden kom min närmaste handledare och sa till mig att de ville ha kvar mig "long term". Kan du tänka dig det, Karl? Att stanna.

Jag gillar inte min arbetsplats något vidare. Jag har för mycket att göra och för dåligt betalt. Men det säger jag inte till min handledare. Istället säger jag:

"Yeah, of course! I'd love to stay!"

Och det är lite så det går till när jag resonerar med min omgivning. Jag tänker en sak men säger en annan.

Hur som helst tyckte jag detta var grund för en liten unnelse. Frihetskänslan av att streama Spotify!!! Mm-mm-mmmh!



Soluppgång i Wgtn. Tidigt tidigt tidigt.

Mina sambos har lämnat mig. Den ena är Christchurch och den andra i Auckland. Ensamheten är tämligen påtaglig. Jag har vant mig vid att ha dem så nära mig att det är väldigt ensamt att vara ensam kvar.

Och då söker jag tröst förstås. Och var hittar jag det? Jo, i Notting Hill. Världens bästa film. Jag stod och såg på min favoritscen här i veckan en morgon när jag strök min skjorta. Ni vet, när julia och hugh klättrar in i en privat park där det finns en bänk med inristade ord. "For June who loved this garden. For Joseph who always sat beside her." Fina ord tycker jag, scenen är också fin.

Hur som helst slogs jag av en plötslig idé under filmen. Ni som läser detta har förmodligen inte sett filmen lika många gånger som jag, nej, det kan ni ju inte ha gjort! Så ni är inte direkt insatta i filmens olika scener. Men det finns i alla fall en sekvens när Hugh Grant ska intervjua skådespelarna som har varit med i 'Helix' och en av dem är en ung flicka.



Och hon ser ju verkligen bekant ut. Det får man säga. Var har vi sett den här lilla tösen i ett annat sammanhang? Nån som vågar sig på en gissning?

Vissa dagar spenderar jag mycket tid i sängen.



Vi är glada. 



Fotografi på fotograf.



Utställning med egen-designat typsnitt.