Boende, sänginköp och ett raggningstips!
Yo. Nu har jag styrt upp ett hem. Jag delar ett radhus med två tjejer och har ett eget badrum. Det. Är. Nice. Läget är fint det med, ca 15 minuters promenad från Courtney Place. Courtney är stället där DET HÄNDER. När det inte händer på stylebykarl förstås!
Mitt rum var tomt och jag har således rannsakat stan efter möbler. Kan varenda affär som sålt en möbelartikel. Skulle kunna skriva en bok om det. Har faktiskt gjort det redan. Men inget förlag nappade. Märkligt. Slutligen fann jag en säng som kunde levereras hem till 18/185 Tasman Street, Mt Cook. Skrivbord, stol och nattygsbord hade varit lämpliga att inhandla på IKEA. Synd att det inte finns här. Förbannat synd faktiskt.
Utsikt från fönster
Jag har ett tips också, det är viktigt! Man kan väl säga att jag har gjort det till min nisch att kommunicera, inte verbalt, utan genom anteckningsapplikationen på min iPhone när jag är ute och klubbar. För att slippa skrika in i någons öra. I Wellington tycker bartenders att detta är högst lustigt. Jag möts alltid av ett litet fniss efter att jag har visat min beställning. DETTA SKA UTNYTTJAS HÖRNI!
Det lämpar sig himla bra när bartendern visar sig vara en söt tjej. Då langar jag fram följande meddelande.
Jaa, återigen ett fniss. Och sen en huvudskakning. Nekande. Men sedan räckte hon fram handen för att skriva sitt nummer. SCORE. Hon heter nu ’Bar Girl’ i telefonboken. Funderar på att ändra det till ’Bad Girl’ för att få det att låta mer spännande. Snygg grammatisk miss btw.
Sen droppade jag detta till någon random tjej som såg ut som 13 på dansgolvet. Fick svaret: I have no idea! Sen hånglade vi (nej, det gjorde vi inte). Jävligt bra ändå!
Tar in på vandrarhem
Det var himla bekvämt att bo några nätter på hotell, verkligen. Men det är ju inte så jävla hardcore. Nej det kan man inte säga. Nu bor jag på hostel istället. Som en riktig backpacker. Jag delar alltså rum med sju andra. Rob två sängar bort har varit på resande fot i tre år. Funderar på att följa i hans fotspår. Men hoppas inte för mycket, ok?
Vindarna de senaste dagarna har varit hänsynslösa. Deras styrka är så påtaglig att människor välter. Fast det är bara de som går i medvind så det gäller att vandra åt rätt håll.
Eftersom jag är beroende av rutiner har jag självklart styrt upp några såna. Jag berättade ju tidigare om den fantastiska mataffären med 388 sorters olivolja. Jag påstod att det var min bästa upptäckt med det här landet. Nu har jag gjort en ny. Jag har hittat New World, denna fantastiska mataffär som är en bättre version av Ica Maxi. En av mina dagliga rutiner är att besöka New World, de har en bageri-del som i alla avseenden är ljuvlig. Där går jag runt och tittar och sniffar i mig alla dofter. Hemma i västerås brukade jag alltid passera Öhrmans Bageri på väg till jobbet, bara för att känna doften av nybakat.
På New World stannar jag särskilt länge vid vaniljmuffinsen med blåbärsfyllning och nån gång (läs varje dag) händer det att jag köper en och sen sitter jag på lämplig bänk och intar bakverket.
Njutning på högsta nivå! När jag sitter med min vaniljmuffins tänker jag för mig själv att nu kan jag dö lycklig.
Jag är inte svår att tillfredsställa. Ska gifta mig med en bakarinna. (Johan, du kan vara lugn, ingen Tornerydare)
Vindarna de senaste dagarna har varit hänsynslösa. Deras styrka är så påtaglig att människor välter. Fast det är bara de som går i medvind så det gäller att vandra åt rätt håll.
Eftersom jag är beroende av rutiner har jag självklart styrt upp några såna. Jag berättade ju tidigare om den fantastiska mataffären med 388 sorters olivolja. Jag påstod att det var min bästa upptäckt med det här landet. Nu har jag gjort en ny. Jag har hittat New World, denna fantastiska mataffär som är en bättre version av Ica Maxi. En av mina dagliga rutiner är att besöka New World, de har en bageri-del som i alla avseenden är ljuvlig. Där går jag runt och tittar och sniffar i mig alla dofter. Hemma i västerås brukade jag alltid passera Öhrmans Bageri på väg till jobbet, bara för att känna doften av nybakat.
På New World stannar jag särskilt länge vid vaniljmuffinsen med blåbärsfyllning och nån gång (läs varje dag) händer det att jag köper en och sen sitter jag på lämplig bänk och intar bakverket.
Njutning på högsta nivå! När jag sitter med min vaniljmuffins tänker jag för mig själv att nu kan jag dö lycklig.
Jag är inte svår att tillfredsställa. Ska gifta mig med en bakarinna. (Johan, du kan vara lugn, ingen Tornerydare)
Måndag
Vaknade enligt rådande tradition vid 3-4-tiden. Det är inte så konstigt att jag vaknar så tidigt egentligen, med tanke på hur tidigt jag går och lägger mig. Konklusion: Ut och lev rövare istället! Det är ju alltid bra..
Enligt hotellreceptionen hade inget bagage kommit och jag började faktiskt tro att jag aldrig skulle återse mina ägodelar. Jag ringde därför upp flygplatsen och fick tala med samma trötta snubbe som hjälpte mig förra gången.
”It arrived last night, if it isn’t on your hotel it should be close!”
Tacka fan! Och mycket riktigt. Trettio minuter senare kom glad man iförd DHL-kläder och lämnade över väskan till mig. Jag blev överlycklig, kysste honom på kinden på det sättet att han blev blossande röd. Receptionisten var som fastnaglad där hon stod.
#vad hände?!
Men vi gick vidare i livet. Som väl är tur. Undersökte mitt bagage på rummet och insåg att jag inte alls hade strömkabeln till datorn där. Det jag hade var en halv strömkabel för brittiska el-uttag. Men ingen strömgenerator what so ever. Hur tänkte du där Karl? Frågade jag mig själv. Men jag hade ju inget svar på det förstås, klassisk tunghäfta när man pratar inombords med sig själv. Gick iväg till en elektronik-butik som jag hade uppmärksammat tidigare. Deras strömkabel kostade 950 kronor. Härligt. Eller inte. Så jag gav butiksbiträdet fuck you-fingret och sade:
”Sit on this and rotate”
Sen kom en vakt och drog ut mig genom dörren.
#Missförstånd
Jag hittade det hostel som jag tänkte hitta dagen innan. Fick information om rummet och blev runtvisad. Efter rundturen sade jag till killen i receptionen:
-I will think about it. Just gonna check round a bit.
#Flawless English
Enligt hotellreceptionen hade inget bagage kommit och jag började faktiskt tro att jag aldrig skulle återse mina ägodelar. Jag ringde därför upp flygplatsen och fick tala med samma trötta snubbe som hjälpte mig förra gången.
”It arrived last night, if it isn’t on your hotel it should be close!”
Tacka fan! Och mycket riktigt. Trettio minuter senare kom glad man iförd DHL-kläder och lämnade över väskan till mig. Jag blev överlycklig, kysste honom på kinden på det sättet att han blev blossande röd. Receptionisten var som fastnaglad där hon stod.
#vad hände?!
Men vi gick vidare i livet. Som väl är tur. Undersökte mitt bagage på rummet och insåg att jag inte alls hade strömkabeln till datorn där. Det jag hade var en halv strömkabel för brittiska el-uttag. Men ingen strömgenerator what so ever. Hur tänkte du där Karl? Frågade jag mig själv. Men jag hade ju inget svar på det förstås, klassisk tunghäfta när man pratar inombords med sig själv. Gick iväg till en elektronik-butik som jag hade uppmärksammat tidigare. Deras strömkabel kostade 950 kronor. Härligt. Eller inte. Så jag gav butiksbiträdet fuck you-fingret och sade:
”Sit on this and rotate”
Sen kom en vakt och drog ut mig genom dörren.
#Missförstånd
Jag hittade det hostel som jag tänkte hitta dagen innan. Fick information om rummet och blev runtvisad. Efter rundturen sade jag till killen i receptionen:
-I will think about it. Just gonna check round a bit.
#Flawless English
Men sedan gick det jävligt bra. Hittade en strömkabel på ett annat ställe för bara 650 kronor, gjorde high five med den killen. Blev utsläpad av vakt igen, förmodligen för att killen var lövtunn och ramlade baklänges av slaget. Men det var ju bara ett utbyte av förståelse, herregud!
#Missbedömning
Sen skaffade jag ett Nya Zeeländskt mobilnummer, 0064 (0) 220 608 285, skicka SMS om ni vill. Men helst genom Whatsapp!
Och jag tackade ja till platsen på vandrarhemmet också.
Jag älskar för övrigt att folk hela tiden frågar var jag är ifrån. Som om min engelska är dålig. Fast det kanske har med dialekten att göra. För någon dag sen frågade en man mig om jag var fransk.
#Förolämpad
#Missbedömning
Sen skaffade jag ett Nya Zeeländskt mobilnummer, 0064 (0) 220 608 285, skicka SMS om ni vill. Men helst genom Whatsapp!
Och jag tackade ja till platsen på vandrarhemmet också.
Jag älskar för övrigt att folk hela tiden frågar var jag är ifrån. Som om min engelska är dålig. Fast det kanske har med dialekten att göra. För någon dag sen frågade en man mig om jag var fransk.
#Förolämpad
För icke-läskunniga
Konstiga växter
Waterfront
Lill-hamnen
När jag inte hänger på stylebykarl hänger jag här inne.
Miramar bay. Eller Haitaitai. Inte säker.
Stig med asfaltering.
Blå himmel, fantastisk dag!
Träd
Gång
Oriental bay
Someday Bloody Sunday
Jaa, lyckades sova lite till och från innan jag tog mig upp vid 08.00. Behövde styra upp boende då min tid på hotell började lida mot sitt slut, hade uppmärksammat ett hostel med bra läge och tänkte att det var en lysande idé att försöka där.
På vägen dit hittade jag en helt underbar affär. Jag är fortfarande i tron att det här är den bästa upptäckten sedan jag kom hit, till och med bättre än Starbucks. En stor supermarket som verkligen har tagit det här med bigpack på allvar. Man kan med fördel köpa alla sorters pasta i antingen fem- eller tjugokilosvarianter. De har 388 sorters olivolja, ett helt växthus fullt med ost, en jävligt stor disk med egenproducerat bröd och faktiskt något som kan liknas vid ett systembolag. Många sorters öl, mestadels inhemsk, svårt att veta vad som är bra skit. Tyvärr ingen Falcon Export, himla synd. (Inte heller någon taco-krydda i affären btw, JÄVLIGT trist.)
Absolut vodka är typ 30 % billigare, SCORE! Likaså Apple Sourz, jepp P2 FTW. Jägermeister är dyrare, YES! Då slipper jag frestas av att köpa skiten, något jag är glad för efter en viss incident en gång. Ni vet, den typ av incident jag inte minns men som jag aldrig glömmer.
Efter detta upphittande kom jag helt av mig i letande efter hostell och infann mig istället på McDonalds igen, för att använda deras WIFI, högst passande faktiskt. Vid lunch gick jag tillbaka till hotellet för att återigen få beskedet att inget bagage hade aviserats. Jag tog tag i saken och gick och köpte jeans och en tröja i första bästa affär och gick sedan till hotellrummet igen och bytte om. Befrielse!
Jag passade även på att köpa en stor kopp kaffe latté på Wendys kafé, mest för att regnet öste ner när jag passerade. Bredvid fanns också en kiosk där jag köpte mig en tidning att fördriva tiden med inne på kaféet, tidningen var svindyr och jättetråkig. #Tabbe
Wellington har ett ganska härligt bibliotek som jag tog del av, där inne tog mina sista droppar batteri till laptopen slut. Justja, strömkabeln finns i bagaget som jag inte har. Eller gör den det? Mer om det senare.
Utan att egentligen ha åstadkommit särskilt mycket tog jag mig hem till hotellet igen vid 18-tiden, medförandes en kebabrulle inhandlad på vägen. Kebaben var ingen höjdare, torr och smaklös, dålig vitlökssås.
Regnet tilltog och stod som spön i backen och även om jag var sugen på en öl ville jag inte lämna mitt varma hotellrum. Bestämde mig för att läsa lite i min Lonely Planet-bok (Lonely Planet är för övrigt inte alls bra för vår affärsidé William! Eller så är det genialiskt? En väg in för vår operation? Om du läser detta dvs..) men somnade snabbt som ögat.
Vaknade upp vid 21.30 och var inte längre så sugen på öl. Speciellt inte då regnet fortfarande hamrade på fönsterrutorna. Så jag borstade tänderna och somnade om igen.
På vägen dit hittade jag en helt underbar affär. Jag är fortfarande i tron att det här är den bästa upptäckten sedan jag kom hit, till och med bättre än Starbucks. En stor supermarket som verkligen har tagit det här med bigpack på allvar. Man kan med fördel köpa alla sorters pasta i antingen fem- eller tjugokilosvarianter. De har 388 sorters olivolja, ett helt växthus fullt med ost, en jävligt stor disk med egenproducerat bröd och faktiskt något som kan liknas vid ett systembolag. Många sorters öl, mestadels inhemsk, svårt att veta vad som är bra skit. Tyvärr ingen Falcon Export, himla synd. (Inte heller någon taco-krydda i affären btw, JÄVLIGT trist.)
Absolut vodka är typ 30 % billigare, SCORE! Likaså Apple Sourz, jepp P2 FTW. Jägermeister är dyrare, YES! Då slipper jag frestas av att köpa skiten, något jag är glad för efter en viss incident en gång. Ni vet, den typ av incident jag inte minns men som jag aldrig glömmer.
Efter detta upphittande kom jag helt av mig i letande efter hostell och infann mig istället på McDonalds igen, för att använda deras WIFI, högst passande faktiskt. Vid lunch gick jag tillbaka till hotellet för att återigen få beskedet att inget bagage hade aviserats. Jag tog tag i saken och gick och köpte jeans och en tröja i första bästa affär och gick sedan till hotellrummet igen och bytte om. Befrielse!
Jag passade även på att köpa en stor kopp kaffe latté på Wendys kafé, mest för att regnet öste ner när jag passerade. Bredvid fanns också en kiosk där jag köpte mig en tidning att fördriva tiden med inne på kaféet, tidningen var svindyr och jättetråkig. #Tabbe
Wellington har ett ganska härligt bibliotek som jag tog del av, där inne tog mina sista droppar batteri till laptopen slut. Justja, strömkabeln finns i bagaget som jag inte har. Eller gör den det? Mer om det senare.
Utan att egentligen ha åstadkommit särskilt mycket tog jag mig hem till hotellet igen vid 18-tiden, medförandes en kebabrulle inhandlad på vägen. Kebaben var ingen höjdare, torr och smaklös, dålig vitlökssås.
Regnet tilltog och stod som spön i backen och även om jag var sugen på en öl ville jag inte lämna mitt varma hotellrum. Bestämde mig för att läsa lite i min Lonely Planet-bok (Lonely Planet är för övrigt inte alls bra för vår affärsidé William! Eller så är det genialiskt? En väg in för vår operation? Om du läser detta dvs..) men somnade snabbt som ögat.
Vaknade upp vid 21.30 och var inte längre så sugen på öl. Speciellt inte då regnet fortfarande hamrade på fönsterrutorna. Så jag borstade tänderna och somnade om igen.
Dag två, two, dos, swei, due..etc
Vaknade upp väldigt tidigt (läs 03.30) och var episkt pigg. Slutsats: Jag kommer inte kunna somna om. Effekt: Vridande och vändande i säng, highest skill level accomplished.
Klockan 07.00 fick jag slutligen nog och duschade i en lite annorlunda ställning. Folk förväntas nog vara tre decimeter kortare än jag för annars kan man inte blöta huvudet. I brist på alternativ klädsel och hårvax lämnade jag hotellet med en något sliten look. Det var lite varmare luft denna dag och ingen nederbörd. Ännu.
Gick runt och letade efter något som var öppet vid denna arla tidpunkt och stod vid en stor gata med kartan i högsta hugg när kraftigt berusad man frågade om jag behövde hjälp. Jag tackade honom vänligt för detta och han tyckte att det var underligt att han som bodde här inte visste var jag skulle, jag som kände doften av hans andedräkt var inte lika förvånad över detta faktum. Han underhöll mig i flera minuter och önskade mig varmt välkommen till landet, gestikulerade mot himlen och sade:
”I mean, the weather isn’t AWESOME but you’ll love the city!”
Lite gladare vandrade jag vidare och hittade ytterligare ett McDonalds (de har wifi, yes!), det finns för övrigt fyra stycken på en ganska liten area.
Jag bekräftade några visningar på house share och vid 10.00 infann jag mig utanför Ninas hus. Gissningsvis var detta 50 möh, jävligt kuperat i denna stad. Oxbacken-backen släng dig i väggen! Trots att utsikten i huset var fantastisk var inte innandömet detsamma. Slitet som fan och en något excentrisk hyresvärd som var tysk (equals thanks, but NO thanks). Jag gav henne fuck you-fingret och gick sedan vidare i livet. Och i bostadsletandet förstås. Jag upptäckte med ens att min planering att lägga visningarna med två timmars mellanrum var allt annat än rutinerad. Således fanns det gott om tid att utforska downtown Wellington. Ganska snabbt lokaliserade jag de tre Starbucks-kaféerna och tog givetvis del av dem. Latte FTW.
Äldre dam, kanske 70 år, stannade mig på trottoaren och frågade efter busshållsplatsen:
”Excuse me dear, do you know where the bus stop is, it used to be over here.”
”I’m so sorry, I’m new in town so I wouldn’t know!”
“Oh, are you? Where are you from?”
“Sweden, I only just arrived yesterday?”
“WELCOME! I thought you looked so sharp in mind and you don’t seem at all disoriented!”
Och så stod vi och pratade några minuter. Folk är så trevliga här! Nån halvtimme senare träffade jag äldre dam nummer 2, men med henne pratade jag bara om blommorna som vi passerade. Och det är ju intressant, jag kan ingenting om blommor, och verkligen inte på engelska! Tur att jag är så bra på att verka som att jag kan saker!
Efter lunch var jag och tittade på fem andra potentiella bostäder. Varav en som jag fann intressant. Mer om den sen. Eventuellt.
Till eftermiddagen började det regna igen och blev hemskt kallt. Vid 16.00 hade inget bagage anlänt till hotellet och jag undrade hur jag skulle lösa detta. Hur länge kan jag gå omkring i samma utstyrsel?! Jag köpte i alla fall fler par kalsonger innan jag gick till hotellet där jag slocknade snabbt som fan. Det tar på krafterna att vandra omkring överallt. Vaknade upp 21.20 och insåg att jag inte hade ätit något, letade mig bort och åt himmelsk kyckling-smörgås (Tack Starbucks!).
Funderade på att ta en öl på någon pub men kände mig kall och trött så det fick vänta. Tillbaka till hotellet istället. Snabbt insomnande och återigen uppvaknande vid 03.30-snåret.
Klockan 07.00 fick jag slutligen nog och duschade i en lite annorlunda ställning. Folk förväntas nog vara tre decimeter kortare än jag för annars kan man inte blöta huvudet. I brist på alternativ klädsel och hårvax lämnade jag hotellet med en något sliten look. Det var lite varmare luft denna dag och ingen nederbörd. Ännu.
Gick runt och letade efter något som var öppet vid denna arla tidpunkt och stod vid en stor gata med kartan i högsta hugg när kraftigt berusad man frågade om jag behövde hjälp. Jag tackade honom vänligt för detta och han tyckte att det var underligt att han som bodde här inte visste var jag skulle, jag som kände doften av hans andedräkt var inte lika förvånad över detta faktum. Han underhöll mig i flera minuter och önskade mig varmt välkommen till landet, gestikulerade mot himlen och sade:
”I mean, the weather isn’t AWESOME but you’ll love the city!”
Lite gladare vandrade jag vidare och hittade ytterligare ett McDonalds (de har wifi, yes!), det finns för övrigt fyra stycken på en ganska liten area.
Jag bekräftade några visningar på house share och vid 10.00 infann jag mig utanför Ninas hus. Gissningsvis var detta 50 möh, jävligt kuperat i denna stad. Oxbacken-backen släng dig i väggen! Trots att utsikten i huset var fantastisk var inte innandömet detsamma. Slitet som fan och en något excentrisk hyresvärd som var tysk (equals thanks, but NO thanks). Jag gav henne fuck you-fingret och gick sedan vidare i livet. Och i bostadsletandet förstås. Jag upptäckte med ens att min planering att lägga visningarna med två timmars mellanrum var allt annat än rutinerad. Således fanns det gott om tid att utforska downtown Wellington. Ganska snabbt lokaliserade jag de tre Starbucks-kaféerna och tog givetvis del av dem. Latte FTW.
Äldre dam, kanske 70 år, stannade mig på trottoaren och frågade efter busshållsplatsen:
”Excuse me dear, do you know where the bus stop is, it used to be over here.”
”I’m so sorry, I’m new in town so I wouldn’t know!”
“Oh, are you? Where are you from?”
“Sweden, I only just arrived yesterday?”
“WELCOME! I thought you looked so sharp in mind and you don’t seem at all disoriented!”
Och så stod vi och pratade några minuter. Folk är så trevliga här! Nån halvtimme senare träffade jag äldre dam nummer 2, men med henne pratade jag bara om blommorna som vi passerade. Och det är ju intressant, jag kan ingenting om blommor, och verkligen inte på engelska! Tur att jag är så bra på att verka som att jag kan saker!
Efter lunch var jag och tittade på fem andra potentiella bostäder. Varav en som jag fann intressant. Mer om den sen. Eventuellt.
Till eftermiddagen började det regna igen och blev hemskt kallt. Vid 16.00 hade inget bagage anlänt till hotellet och jag undrade hur jag skulle lösa detta. Hur länge kan jag gå omkring i samma utstyrsel?! Jag köpte i alla fall fler par kalsonger innan jag gick till hotellet där jag slocknade snabbt som fan. Det tar på krafterna att vandra omkring överallt. Vaknade upp 21.20 och insåg att jag inte hade ätit något, letade mig bort och åt himmelsk kyckling-smörgås (Tack Starbucks!).
Funderade på att ta en öl på någon pub men kände mig kall och trött så det fick vänta. Tillbaka till hotellet istället. Snabbt insomnande och återigen uppvaknande vid 03.30-snåret.
Wellington – Mina allra första intryck
Sådärja, äntligen framme! tänkte jag när jag stod i kö till pass-, visum- och tullkontrollen. (Jag har räknat ut att från min dörr i Västerås till hotellet på 213 Cuba Street tog det 41 timmar. Lovely.)
Vid bagagebandet stod jag och väntade, inom mig säker på att min väska förmodligen inte skulle uppenbara sig. Herregud, tre tranfers på vägen hit, det kan inte vara möjligt att min väska har klarat av dessa utmaningar!
Och nej, förstås inte. Till slut var det bara jag och ett nästan tomt rullband kvar, en ful, grön jävla väska gjorde mig sällskap. Jahapp…! tänkte jag, föga förvånad. Hittade en gubbe som såg lätt utvecklingsstörd ut vid Baggage Service and Information. Sur var han också, lite trött-på-livet-attityd är en bra beskrivning. Likväl hjälpte han mig att fylla i någon random blankett om bagage-efterlysning och informerade om att väskan förmodligen skulle dyka upp imorgon (läs lördag). Jag vandrade sedan vidare mot väskscanningen som nu blev väldigt simpel då jag endast hade min Björn Borg-axelremsväska.
Precis när jag steg ut från flygplatsen lämnade transferbussen till centrum hållplatsen, utan mig alltså, 40 minuter tills nästa avgång. Det var sju grader ute och regnigt. Awesome! En mörkhyad man kom fram till mig och frågade om jag skulle ha skjuts. Hans tänder pekade verkligen åt alla håll. Det var det enda jag tänkte på. Jävlar vilken olycklig tandrad! Han hade verkligen otur i genlotteriet. Ni vet, han hade den här klassiska tandraden som gör att speglar går sönder när han ser in i dem.
”How much is it?” Undrade jag efter en kraftansträngning och såg honom i ögonen istället. ”It depends on traffic, probably about 25 dollars!”
”How much is the bus then?” undrade jag igen. ”About 16 dollars” fick jag till svar. Vafan, go for it tänkte jag och hoppade in i bilen. Tio meter senare passerar jag en skylt ”Bus transfer $8”, jaha… Jag fick visserligen en ganska informativ resa in till stan men när jag skulle betala stod taxametern på 39 dollar. Negerjävel tänkte jag för mig själv. Jag är ju egentligen aldrig rasistisk men det är så lätt att ta till. Och lite kul faktiskt, ska vi ta det igen?! Negerjävel!!
Efter incheckning på hotellet gick jag ut och tänkte att jag skulle se mig omkring en aning. Efter några minuters promenad tilltog regnet rejält och det blev direkt obehagligt att vistas utomhus.
Jag flydde in på ett McDonalds inom springavstånd och beställde tre cheeseburgare. Stor besvikelse vid insikten att en cheeseburgare är 30% dyrare här.
Efter denna middag återvände jag till mitt hotell med depåstopp för att köpa kalsonger och tandkräm. Väl uppe på mitt rum kunde jag konstatera att omständigheter med
- mindre regn
- varmare temperatur
- mer bagage
- mindre slitenhet efter lång resa
Hade gjort mina första intryck bättre.
Men jag var i alla fall framme och somnade pga omfattande jetlag vid 19.30.
Vid bagagebandet stod jag och väntade, inom mig säker på att min väska förmodligen inte skulle uppenbara sig. Herregud, tre tranfers på vägen hit, det kan inte vara möjligt att min väska har klarat av dessa utmaningar!
Och nej, förstås inte. Till slut var det bara jag och ett nästan tomt rullband kvar, en ful, grön jävla väska gjorde mig sällskap. Jahapp…! tänkte jag, föga förvånad. Hittade en gubbe som såg lätt utvecklingsstörd ut vid Baggage Service and Information. Sur var han också, lite trött-på-livet-attityd är en bra beskrivning. Likväl hjälpte han mig att fylla i någon random blankett om bagage-efterlysning och informerade om att väskan förmodligen skulle dyka upp imorgon (läs lördag). Jag vandrade sedan vidare mot väskscanningen som nu blev väldigt simpel då jag endast hade min Björn Borg-axelremsväska.
Precis när jag steg ut från flygplatsen lämnade transferbussen till centrum hållplatsen, utan mig alltså, 40 minuter tills nästa avgång. Det var sju grader ute och regnigt. Awesome! En mörkhyad man kom fram till mig och frågade om jag skulle ha skjuts. Hans tänder pekade verkligen åt alla håll. Det var det enda jag tänkte på. Jävlar vilken olycklig tandrad! Han hade verkligen otur i genlotteriet. Ni vet, han hade den här klassiska tandraden som gör att speglar går sönder när han ser in i dem.
”How much is it?” Undrade jag efter en kraftansträngning och såg honom i ögonen istället. ”It depends on traffic, probably about 25 dollars!”
”How much is the bus then?” undrade jag igen. ”About 16 dollars” fick jag till svar. Vafan, go for it tänkte jag och hoppade in i bilen. Tio meter senare passerar jag en skylt ”Bus transfer $8”, jaha… Jag fick visserligen en ganska informativ resa in till stan men när jag skulle betala stod taxametern på 39 dollar. Negerjävel tänkte jag för mig själv. Jag är ju egentligen aldrig rasistisk men det är så lätt att ta till. Och lite kul faktiskt, ska vi ta det igen?! Negerjävel!!
Efter incheckning på hotellet gick jag ut och tänkte att jag skulle se mig omkring en aning. Efter några minuters promenad tilltog regnet rejält och det blev direkt obehagligt att vistas utomhus.
Jag flydde in på ett McDonalds inom springavstånd och beställde tre cheeseburgare. Stor besvikelse vid insikten att en cheeseburgare är 30% dyrare här.
Efter denna middag återvände jag till mitt hotell med depåstopp för att köpa kalsonger och tandkräm. Väl uppe på mitt rum kunde jag konstatera att omständigheter med
- mindre regn
- varmare temperatur
- mer bagage
- mindre slitenhet efter lång resa
Hade gjort mina första intryck bättre.
Men jag var i alla fall framme och somnade pga omfattande jetlag vid 19.30.
Etihad airways recension economy class
Innan jag gav mig iväg på min långa resa letade jag runt efter information om Etihad, flygbolaget som jag skulle resa med i 21 timmar. Av det jag hittade fanns stor variation men det mesta var negativ respons. Och det var ju inte särskilt hoppingivande. Inte alls faktiskt.
Men efter min resa fastslog jag att de som skriver recensionerna är ju privatpersoner och lämnar i regel avrådande recensioner och är man nöjd är det nog inte så många som skriver det. Vem bryr sig, man själv vet ju?! Nu kommer alltså en liten analys av min Etihad Airways-Upplevelse. Jag klev på i Manchester och blev med ens positivt överraskad över hur stilrent och snyggt allt var. Mitt första intryck var verkligen: ”Wow, lyxigt!” Jag anade dock att det här är den allra bästa sidan av flygbolaget då de förmodligen försöker se extra bra ut på flygningen mellan Manchester och Abu Dhabi med tanke på deras nya samarbete med Manchester City. För att få upp ögonen på folk.
På resan mellan Abu Dhabi-Sydney fick jag detta bekräftat. Det var inte lika snyggt klädda stolar och inte samma elegans.
Likväl erbjuder bolaget en på det hela angenäm upplevelse. På varje plats låg en huvudkudde och en randig, med stolsklädseln, matchande filt. Bra tänkt eftersom det lätt kan bli kyligt på flygplan. Det fanns även hörlurar och ett resekit innehållande öronproppar, ögonskydd, strumpor, tandborste och tandkräm. Maten var helt okej och servicen var mycket bra. Det var söta flygvärdinnor som hade snygga kostymer och hatt med en arabisk touch på det hela. Benutrymmet var mindre bra, lite drygt för mig som har långa ben. Särskilt på en sån LÅNG resa. Men vafan, inte sämre än något annat flygbolag med mänskliga priser. Varje plats i planet hade en tv-skärm i stolsryggen framför med tillhörande fjärrkontroll. Underhållningen i sig höll mig stimulerad i flera timmar. Det fanns ett urval av serier, filmer, spel och musik. Etihad Airways får 4/5 av mig.
Klimax för min del var den ganska lång sessionen med ”Who wants to be a millionaire?” som jag och hon bredvid mig ägnade oss åt i timtal. Vi kom faktiskt väldigt bra överens.
Hon hade den märkligaste bakgrunden, från början Sydafrikan men nu boendes i Sydney, trefaldigt medborgarskap (Sydafrika, Australien, Tyskland), djup insikt inom Storbritanniens alla hörn och allmänt globe trotter-aktig. Hon erbjöd mig till och med boende i hennes bostad i Sydney under en eller två månader om jag ville. Hon gav mig en lapp med e-postadress och telefonnummer.
Där ser man, 14 timmars flygresa kan öppna upp för en hel vänskap!
Men efter min resa fastslog jag att de som skriver recensionerna är ju privatpersoner och lämnar i regel avrådande recensioner och är man nöjd är det nog inte så många som skriver det. Vem bryr sig, man själv vet ju?! Nu kommer alltså en liten analys av min Etihad Airways-Upplevelse. Jag klev på i Manchester och blev med ens positivt överraskad över hur stilrent och snyggt allt var. Mitt första intryck var verkligen: ”Wow, lyxigt!” Jag anade dock att det här är den allra bästa sidan av flygbolaget då de förmodligen försöker se extra bra ut på flygningen mellan Manchester och Abu Dhabi med tanke på deras nya samarbete med Manchester City. För att få upp ögonen på folk.
På resan mellan Abu Dhabi-Sydney fick jag detta bekräftat. Det var inte lika snyggt klädda stolar och inte samma elegans.
Likväl erbjuder bolaget en på det hela angenäm upplevelse. På varje plats låg en huvudkudde och en randig, med stolsklädseln, matchande filt. Bra tänkt eftersom det lätt kan bli kyligt på flygplan. Det fanns även hörlurar och ett resekit innehållande öronproppar, ögonskydd, strumpor, tandborste och tandkräm. Maten var helt okej och servicen var mycket bra. Det var söta flygvärdinnor som hade snygga kostymer och hatt med en arabisk touch på det hela. Benutrymmet var mindre bra, lite drygt för mig som har långa ben. Särskilt på en sån LÅNG resa. Men vafan, inte sämre än något annat flygbolag med mänskliga priser. Varje plats i planet hade en tv-skärm i stolsryggen framför med tillhörande fjärrkontroll. Underhållningen i sig höll mig stimulerad i flera timmar. Det fanns ett urval av serier, filmer, spel och musik. Etihad Airways får 4/5 av mig.
Klimax för min del var den ganska lång sessionen med ”Who wants to be a millionaire?” som jag och hon bredvid mig ägnade oss åt i timtal. Vi kom faktiskt väldigt bra överens.
Hon hade den märkligaste bakgrunden, från början Sydafrikan men nu boendes i Sydney, trefaldigt medborgarskap (Sydafrika, Australien, Tyskland), djup insikt inom Storbritanniens alla hörn och allmänt globe trotter-aktig. Hon erbjöd mig till och med boende i hennes bostad i Sydney under en eller två månader om jag ville. Hon gav mig en lapp med e-postadress och telefonnummer.
Där ser man, 14 timmars flygresa kan öppna upp för en hel vänskap!
Vad är detta nu då??? INGEN harpun??
Jag rasar. Jag rasar på dessa jävla flygregler. Vad är det för trams?? Har tagit mig tiden att kontrollera min flygbiljett och villkoren tillhörande denna. Och var är det jag hittar? Se här.
Fyfan! Får jag inte ha med mig min HARPUN? Är så himla besviken och arg. Varför i allsin dar får jag inte ta med min harpun. Jag kan lämna allt hemma utom den. Skit i kläder, tandborste, dator och telefon. Så länge harpunen får följa med klarar jag allt.
Men icke. Far ni bara åt helvete Transportstyrelsen!
Fyfan! Får jag inte ha med mig min HARPUN? Är så himla besviken och arg. Varför i allsin dar får jag inte ta med min harpun. Jag kan lämna allt hemma utom den. Skit i kläder, tandborste, dator och telefon. Så länge harpunen får följa med klarar jag allt.
Men icke. Far ni bara åt helvete Transportstyrelsen!
Nytt namn
Det skulle vara så himla opraktiskt att heta Jesper i Wellington. Ingen jävel kan väl varken uttala eller stava det rätt. Så jag har bestämt mig för att byta namn. Således kallar jag mig Karl numera. Mycket välfunnet. Särskilt som det är namnet som står på min flygbiljett.
Mr Karl Bergman
Jag har gått runt i ett helt dygn och övat på min nya hälsningsfras. Den ligger som himla fint på tungan, gör den inte?!
-Hi, I'm Karl. With a K.
-I'm Karl. Karl Bergman.
Det kommer bli asbra.
Mr Karl Bergman
Jag har gått runt i ett helt dygn och övat på min nya hälsningsfras. Den ligger som himla fint på tungan, gör den inte?!
-Hi, I'm Karl. With a K.
-I'm Karl. Karl Bergman.
Det kommer bli asbra.
