Wellington – Mina allra första intryck
Sådärja, äntligen framme! tänkte jag när jag stod i kö till pass-, visum- och tullkontrollen. (Jag har räknat ut att från min dörr i Västerås till hotellet på 213 Cuba Street tog det 41 timmar. Lovely.)
Vid bagagebandet stod jag och väntade, inom mig säker på att min väska förmodligen inte skulle uppenbara sig. Herregud, tre tranfers på vägen hit, det kan inte vara möjligt att min väska har klarat av dessa utmaningar!
Och nej, förstås inte. Till slut var det bara jag och ett nästan tomt rullband kvar, en ful, grön jävla väska gjorde mig sällskap. Jahapp…! tänkte jag, föga förvånad. Hittade en gubbe som såg lätt utvecklingsstörd ut vid Baggage Service and Information. Sur var han också, lite trött-på-livet-attityd är en bra beskrivning. Likväl hjälpte han mig att fylla i någon random blankett om bagage-efterlysning och informerade om att väskan förmodligen skulle dyka upp imorgon (läs lördag). Jag vandrade sedan vidare mot väskscanningen som nu blev väldigt simpel då jag endast hade min Björn Borg-axelremsväska.
Precis när jag steg ut från flygplatsen lämnade transferbussen till centrum hållplatsen, utan mig alltså, 40 minuter tills nästa avgång. Det var sju grader ute och regnigt. Awesome! En mörkhyad man kom fram till mig och frågade om jag skulle ha skjuts. Hans tänder pekade verkligen åt alla håll. Det var det enda jag tänkte på. Jävlar vilken olycklig tandrad! Han hade verkligen otur i genlotteriet. Ni vet, han hade den här klassiska tandraden som gör att speglar går sönder när han ser in i dem.
”How much is it?” Undrade jag efter en kraftansträngning och såg honom i ögonen istället. ”It depends on traffic, probably about 25 dollars!”
”How much is the bus then?” undrade jag igen. ”About 16 dollars” fick jag till svar. Vafan, go for it tänkte jag och hoppade in i bilen. Tio meter senare passerar jag en skylt ”Bus transfer $8”, jaha… Jag fick visserligen en ganska informativ resa in till stan men när jag skulle betala stod taxametern på 39 dollar. Negerjävel tänkte jag för mig själv. Jag är ju egentligen aldrig rasistisk men det är så lätt att ta till. Och lite kul faktiskt, ska vi ta det igen?! Negerjävel!!
Efter incheckning på hotellet gick jag ut och tänkte att jag skulle se mig omkring en aning. Efter några minuters promenad tilltog regnet rejält och det blev direkt obehagligt att vistas utomhus.
Jag flydde in på ett McDonalds inom springavstånd och beställde tre cheeseburgare. Stor besvikelse vid insikten att en cheeseburgare är 30% dyrare här.
Efter denna middag återvände jag till mitt hotell med depåstopp för att köpa kalsonger och tandkräm. Väl uppe på mitt rum kunde jag konstatera att omständigheter med
- mindre regn
- varmare temperatur
- mer bagage
- mindre slitenhet efter lång resa
Hade gjort mina första intryck bättre.
Men jag var i alla fall framme och somnade pga omfattande jetlag vid 19.30.
Vid bagagebandet stod jag och väntade, inom mig säker på att min väska förmodligen inte skulle uppenbara sig. Herregud, tre tranfers på vägen hit, det kan inte vara möjligt att min väska har klarat av dessa utmaningar!
Och nej, förstås inte. Till slut var det bara jag och ett nästan tomt rullband kvar, en ful, grön jävla väska gjorde mig sällskap. Jahapp…! tänkte jag, föga förvånad. Hittade en gubbe som såg lätt utvecklingsstörd ut vid Baggage Service and Information. Sur var han också, lite trött-på-livet-attityd är en bra beskrivning. Likväl hjälpte han mig att fylla i någon random blankett om bagage-efterlysning och informerade om att väskan förmodligen skulle dyka upp imorgon (läs lördag). Jag vandrade sedan vidare mot väskscanningen som nu blev väldigt simpel då jag endast hade min Björn Borg-axelremsväska.
Precis när jag steg ut från flygplatsen lämnade transferbussen till centrum hållplatsen, utan mig alltså, 40 minuter tills nästa avgång. Det var sju grader ute och regnigt. Awesome! En mörkhyad man kom fram till mig och frågade om jag skulle ha skjuts. Hans tänder pekade verkligen åt alla håll. Det var det enda jag tänkte på. Jävlar vilken olycklig tandrad! Han hade verkligen otur i genlotteriet. Ni vet, han hade den här klassiska tandraden som gör att speglar går sönder när han ser in i dem.
”How much is it?” Undrade jag efter en kraftansträngning och såg honom i ögonen istället. ”It depends on traffic, probably about 25 dollars!”
”How much is the bus then?” undrade jag igen. ”About 16 dollars” fick jag till svar. Vafan, go for it tänkte jag och hoppade in i bilen. Tio meter senare passerar jag en skylt ”Bus transfer $8”, jaha… Jag fick visserligen en ganska informativ resa in till stan men när jag skulle betala stod taxametern på 39 dollar. Negerjävel tänkte jag för mig själv. Jag är ju egentligen aldrig rasistisk men det är så lätt att ta till. Och lite kul faktiskt, ska vi ta det igen?! Negerjävel!!
Efter incheckning på hotellet gick jag ut och tänkte att jag skulle se mig omkring en aning. Efter några minuters promenad tilltog regnet rejält och det blev direkt obehagligt att vistas utomhus.
Jag flydde in på ett McDonalds inom springavstånd och beställde tre cheeseburgare. Stor besvikelse vid insikten att en cheeseburgare är 30% dyrare här.
Efter denna middag återvände jag till mitt hotell med depåstopp för att köpa kalsonger och tandkräm. Väl uppe på mitt rum kunde jag konstatera att omständigheter med
- mindre regn
- varmare temperatur
- mer bagage
- mindre slitenhet efter lång resa
Hade gjort mina första intryck bättre.
Men jag var i alla fall framme och somnade pga omfattande jetlag vid 19.30.
Kommentarer
Trackback
