Down south, down under del IV
Efter mitt besök i Abel Tasman National Park reste jag återigen till Nelson, denna metropol. Jag kände att tiden var mig mogen för att lösgöra mina tyglar och ge mig in i vänstertrafik. För allting är ju himla felvänt i detta land, som jag redan har konstaterat. Och givetvis kör de bil på fel sida.
Eftersom jag är vriden till att framföra motordrivna fordon på ett tillfredsställande sätt tänkte jag att det inte borde vara något problem med att sitta på fel sida i bilen och sånt.
Man kan skymta min lilla pärla där den står parkerad på min fortsatta väg söderut. Söderut från Nelson via Richmond och sen vidare österut mot Kaikoura, slutdestinationen.
Detta skulle tydligen vara en Scenic Lookout och detta föremål fick markera punkten. Jag vet inte riktigt vilken dess funktion är.
Lewis pass. Vänstertrafiken var väl en baggis, men detta oroade mig något mer. Vinterdäck var inte något som min Nissan var utrustad med.
Och här tänkte jag att nu har jag tagit mig till helt fel kontinent. Jag lämnade ju Svea Rike för att slippa detta.
Men en halv bensintank och 20 mil senare fick jag min belöning. Mitt största bekymmer med min bilresa var den enastående naturen som ständigt tog min uppmärksamhet. Jag var vid flera tillfällen alldeles utom mig av förtjusning över landskapets fröjd för ögat. Jag hade gärna delat med mig av det i form av bilder men det är en upplevelse som inte kan fångas på bild. Man måste se det med egna ögon. Och jag vill inte förstöra någons nöje här, åh nej.
Och efter fem timmars bilresa var jag framme i Kaikoura. Här är pärlan igen, himla fin! Inte sant?!
Det finns en sälkoloni ute vid klipporna och med mitt nya högst mobila färdmedel kunde jag ta mig ut och träffa Felix här.
Här är Felixs son. Frans. Visst är han söt, Frans. Han är linslus nummer ett i denna koloni. Han är stjärnan. Den som står för all strålglans och signerar tröjor för dem som vill.
Ser ni valfenan till vänster?? Mitt enda bevis på att jag fick se en val! Och den här synen vaknade jag till förresten. Jag valde att sova i min bil eftersom det var BILligare. Hajar ni? Bil-ligare. Mm, jaa, ni förstår.
Solen lyste väldigt fint faktiskt.
Min sista dag var alldeles strålande fin!
Surreal but.. but nice. Ni vet väl var jag har hämtat denna fras förresten? Jaa, såklart! Vad annars? Det är klart att den är från Notting Hill.
Jag har ju lovat att visa bilder på världens coolaste varelser.
Det var sååå många. Måste ha varit minst tvåhundra. Asnice!
Och farbror albatross var också där, han ser förvisso ganska liten ut på denna bild men jäklar vad hans vingbredd var imponerande när han flög.
De var sååå fina! Jag ska bli delfin en dag!
Jag körde tillbaka till Picton längs östkusten och tog färjan tillbaka till WGTN och klockan 23.02 var jag hemma på Tasman Street igen. Bra resa.
Eftersom jag är vriden till att framföra motordrivna fordon på ett tillfredsställande sätt tänkte jag att det inte borde vara något problem med att sitta på fel sida i bilen och sånt.
Man kan skymta min lilla pärla där den står parkerad på min fortsatta väg söderut. Söderut från Nelson via Richmond och sen vidare österut mot Kaikoura, slutdestinationen.
Detta skulle tydligen vara en Scenic Lookout och detta föremål fick markera punkten. Jag vet inte riktigt vilken dess funktion är.
Lewis pass. Vänstertrafiken var väl en baggis, men detta oroade mig något mer. Vinterdäck var inte något som min Nissan var utrustad med.
Och här tänkte jag att nu har jag tagit mig till helt fel kontinent. Jag lämnade ju Svea Rike för att slippa detta.
Men en halv bensintank och 20 mil senare fick jag min belöning. Mitt största bekymmer med min bilresa var den enastående naturen som ständigt tog min uppmärksamhet. Jag var vid flera tillfällen alldeles utom mig av förtjusning över landskapets fröjd för ögat. Jag hade gärna delat med mig av det i form av bilder men det är en upplevelse som inte kan fångas på bild. Man måste se det med egna ögon. Och jag vill inte förstöra någons nöje här, åh nej.
Och efter fem timmars bilresa var jag framme i Kaikoura. Här är pärlan igen, himla fin! Inte sant?!
Det finns en sälkoloni ute vid klipporna och med mitt nya högst mobila färdmedel kunde jag ta mig ut och träffa Felix här.
Här är Felixs son. Frans. Visst är han söt, Frans. Han är linslus nummer ett i denna koloni. Han är stjärnan. Den som står för all strålglans och signerar tröjor för dem som vill.
Ser ni valfenan till vänster?? Mitt enda bevis på att jag fick se en val! Och den här synen vaknade jag till förresten. Jag valde att sova i min bil eftersom det var BILligare. Hajar ni? Bil-ligare. Mm, jaa, ni förstår.
Solen lyste väldigt fint faktiskt.
Min sista dag var alldeles strålande fin!
Surreal but.. but nice. Ni vet väl var jag har hämtat denna fras förresten? Jaa, såklart! Vad annars? Det är klart att den är från Notting Hill.
Jag har ju lovat att visa bilder på världens coolaste varelser.
Det var sååå många. Måste ha varit minst tvåhundra. Asnice!
Och farbror albatross var också där, han ser förvisso ganska liten ut på denna bild men jäklar vad hans vingbredd var imponerande när han flög.
De var sååå fina! Jag ska bli delfin en dag!
Jag körde tillbaka till Picton längs östkusten och tog färjan tillbaka till WGTN och klockan 23.02 var jag hemma på Tasman Street igen. Bra resa.
Kommentarer
Postat av: Elin
Jäklarns vilka vyer! Det ser helt och hållet nice ut. Hur lång var resan allt som allt? Jag har å min sida upptäckt basket (framförallt basketspelare) och casinon. Känner en totalt ny öppenhet för nya intryck, lite som en ny människa. Puss på dig!
Postat av: nicole
SNÖ!?! Oj.
Postat av: Martina
ohhh sicka sötisar!! Vilka fina bilder du tar. Du är häftig!
Trackback
